Stocka var efter sågens tillblivelse en expansiv ort, de nyinflyttade familjerna skapade ett nytt livskraftigt samhälle, och så småningom fanns där underlag för en skola. År 1842 trädde folkskolestadgan i kraft, men något riktigt genomslag fick den inte förrän på 1860-talet när folkskoleinspektörerna börjat sin verksamhet. Enligt folkskolestadgan skulle alla barn börja i skolan senast vid nio års ålder, och varje socken ålades att inrätta en fast skola med godkänd lärare. För Harmångers del var detta till viss del genomfört redan 1847, men den provisoriska lösning man valt skulle komma att gälla ända fram till 1866. C-G Åfeldt blev socknens förste folkskollärare, och han ambulerade mellan de olika byarnas tillfälliga lokaler upplåtna för skolundervisning. I Harmånger hade man alltså uppfyllt stadgans krav till hälften, man hade en lärare med godkänd utbildning och examen avlagd i självaste Uppsala, däremot hade man inget skolhus. Skolundervisning bedrevs i Hånick, Vattlång, Vattrång, Stering, Ströms bruk och i kyrkoroten, men förhållandena var primitiva och barnantalet ökade ständigt.

1863 tog skolrådet, under kyrkostämman, över skolfrågorna i Harmånger, och under kyrkoherden Wadmans ledning började det äntligen att hända saker. Det första skolhuset i Harmånger stod klart 1866, likaså Hånicks och Vattlångs skolor. Samma år avslogs en ansökan till domkapitlet från Stocka sågs och Ströms bruks ledningar om bildande av ett eget skoldistrikt. Tidigare hade man ansökt om att avskilja Stocka-Ströms skolundervisning från den övriga socknen, men detta avslogs av sockenstämman, och skälen var ekonomiska. Stocka och Ströms bruk var i egenskap av industriorter viktiga inkomstkällor för socknen, och starka bidragsgivare till samtliga skolor.

I Ströms bruk tog man saken i egna händer, och 1869 togs den första skolan på orten i bruk, byggd utan bidrag vare sig från stat eller kommun. En utexaminerad lärarinna anställdes, avlönad av bruket. På Stocka skede samma sak år 1877, ett skolhus uppfördes av Stocka såg. Västgöten Lars Petter Aurell var lärare där 1878, och året efter hölls undervisning av Christina Qvint från skåne. En annan skånska, Charlotte Palm, flyttade till Stocka från Hasslösa i Västergötland 1880, och hon blev den första lärarinnan som verkligen etablerade sig på orten. Samtidigt med att Stocka och Ström drev sina egna skolor bidrog de även ekonomiskt till driften av socknens övriga skolor, en i längden ohållbar situation. Vid Ströms bruks skola tog kommunen över kostnaderna för lärarens lön 1879, men bruket bekostade även fortsättningsvis driften. Två år senare anhöll Stocka genom Ludvig Steinmetz om befrielse från utgifterna för kommunens övriga skolor, alternativt att kommunen skulle ta över driften av Stocka skola. Resulatet blev att Stocka såg befriades från kostnaderna för övriga skolor, men att de själva fick bekosta sin skolas drift och lärarkostnader. Ytterligare fem år senare, 1886, gick kostnaderna för lärarens lön över till kommunen, medans driften kvarlåg på sågen.

Detta år hade barnantalet på Stocka nått sådana tal att skolrådet såg sig tvingade att inrätta ännu en skola. Brita Maria Ullberg från Hälsingtuna blev den första lärarinnan på Norrvikens skola, vars skolhus ännu finns kvar, dock i privat ägo. Fyra år senare ville folkskoleinspektören göra om denna skola till småskola, samtidigt som den första skolan vid sågen kom att ändras till folkskola omfattande klasserna 3-6. I Harmångers kommun fanns efter denna förändring fem fasta folkskolor, förutom den i Stocka även Ströms bruk, Vattlång, Hånick och kyrkskolan. Ester Florentin från Hassela ersatte år 1893 Ullberg som småskolelärarinna, och tillsammans med Lotten Palm kom hon att tjänstgöra i många år vid Stocka skola. Palm slutade vid pensioneringen år 1923, Florentin blev kvar ytterligare åtta år, till år 1931.

Några minns ännu dessa två personligheter, och båda skulle få uppleva den största striden om Stocka skola fram till rabaldret på 1990-talet. Det ständigt ökande barnantalet gjorde att folkskoleinspektören Ernst Westberg 1909 yrkade på inrättandet av ytterligare två lärartjänster och undervisningslokaler för dessa, alltså i praktiken en ny skola. Därmed kan man konstatera att Westberg trampat i det berömda getingboet, för maken till den debatt som följde har inte skådats på Stocka vare sig förr eller senare, kanske inte ens i dagsläget. Under de kommande fyra åren skulle detta yrkande debatteras i kommunen och på de lokala dagstidningarnas förstasidor, samt beröra de flesta instanser från sågverksledning till Kungl. Majt. Allt debatterades, platsen för skolhuset, på vilkens mark den borde stå, hur den skulle betalas och av vem eller vilka. Församlingen anklagades för likgiltighet i skolfrågan, anbudsbehandlingen var under all kritik och privata intressen framskymtade allt som oftast i debatten. Meningskiljaktigheter och bristande samförstånd delade kommunen. Om den nya skolan placerades intill den första vid sågen kunde det komma krav på ännu en skola vid Norrviken, trodde man från kommunalt håll, men kanske var det i grund och botten en rädsla att makten skulle förskjutas från det stabila Harmånger till det snabbt växande Stocka-Ström?

Kungl. Majt. slog 1913 näven i bordet, församlingen ålades att anställa två nya lärare och ett nytt skolhus skulle byggas intill den gamla. Skolhuset var avsett att inrymma fyra lärosalar och bostäder för lärarna, och slutdatum för byggnationen sattes till höst-terminens början kommande år. Ströms bruks AB tillhandhöll ritningar och mark, och skolan, byggd i sten, stod klar år 1914. I den gamla skolan anordnade man fem år senare en frivillig, yrkesförberedande fortsättningsskola, där yrkessnickaren Sandberg höll i undervisningen i slöjd. Ytterligare fem år senare, 1924, blev denna obligatorisk, två år före övriga kommundelar. Redan 1877 hade Kungl. Majt. utfäst bidrag till skoldistrikt för detta ändmål, och 1918 togs ett riksdagsbeslut om obligatoriska fortsättningsskolor.

Samtliga tre skolor på Stocka står kvar ännu idag, men bara en av dessa används för undervisning. Genom årens lopp har åtskilliga vetgiriga och förhoppningsfulla barn trätt in genom dessa lokalers portar, och lika många har vandrat ut i livet tryggt förvissade om att de har en utmärkt bas att stå på inför de prövningar som väntar längre fram i livet. Stocka skola är och har alltid varit en bra skola, en trygg och harmonisk start på den del av livet som ägnas åt utbildning.