Jag växte upp i ett hem med en målande far, och jag tror att det innebär en stor fördel om du vill bli konstnär själv: du närmar dig konsten med ett öppet sinne, den kommer naturligt. Det finns förstås nackdelar också, huvudskligen om du känner att din fars konst är en kvarnsten runt din hals, och du känner dig tvingad att gå i hans fotspår och aldrig finner din egen stig. Jag fann min egen stig, och med mig på den stigen tog jag en bas av kunskap jag inte visste jag hade, kunskap som kommit till mig i tysthet när jag sett min far måla.
Jag skissar vad som faller mig in och jag målar mina dukar med skisserna som förlaga. Vad jag målar är inte ett fotografi. Det är mina intryck av världen omkring oss, och vad jag ser är kanske inte vad du ser när du tittar på den färdiga målningen. Mitt mål är att skapa något som kommer tillbaks, igen och igen, med nya tankar var gång vi ser det. Det är en orsak till att jag målar, för att roa, att underhålla sinnet och öppna en dörr till en annan värld.
Konst är inte en enkelriktad kommunikation, att måla är en process där färgerna tar över ibland, där duken och den påbörjade målningen leder dig längs vägar du inte förutsett. Det är också ett äventyr, fyllt med glädje, skratt och frustration. Resan från idé till färdig målning kan vara väldigt intressant när resultatet är över förväntan.
Mitt namn är Bo Hammar, och jag hälsar dig välkommen till min värld.
