Ingaskär väcker känslor till liv. Öns särart överförs till besökaren redan när man vandrar längs stigen till lotsstugan. Vardagens irritation och bagatellartade stressmoment faller till marken och blandar sig med tallarnas kottar. Trots öns ringa storlek finns mycket att se och utforska. När besökaren stiger över tröskeln till lotsstugan tar han steget in i en annan tidsepok. Historien gör sig påmind som en doft av tjära, hav och salt, eller som känslan av ett nött handtag mot utforskande fingrar. Här har bilder, sjökort och instrument från ön och samhället samlats till ett museum över lotsverksamheten och sjöfarten.

Ingaskär omnämns i handlingar redan på 1600-talet, då ön näppeligen mätte mer än ett hundratal kvadratmeter, och höjden över havet knappast var tillräcklig för att hysa någon vegetation att tala om. De hårda höststormarna sköljde effektivt bort gräs och örter från det karga skäret, men tack vare landhöjningen och det material havet lämnat efter sig fick så småningom mossor, ljung och strandväxter fäste mellan de otaliga stenarna.

Ända sedan denna tid har Ingaskärs namn växlat. Det tidiga namnet "Kiärskiäret" torde vara den första kända beteckningen på platsen. Kanske kan det vara Skarvtjärn som figurerar i namnet, att Skarvtjärnsskäret förlorat sin förled och blivit "Kiärskiäret", Tjärnskäret. Det namnet kan mycket väl uttalas som det stavades i gamla tider, åtminstone i nordöstra Hälsingland. I slutet av 1600-talet hade namnet ändrats till Ingählskär, möjligen syftande på det fornsvenska mansnamnet Ingiaeld. Här finns ursprungsformen för dagens Ingaskär, genom åren förvanskat och förenklat i olika varianter. I folkmun har ön ofta benämnts Lotsskäret, och troligen är det namnet minst lika bekant bland Stockabor som Ingaskär.

Idag förvaltas Ingaskär av en stiftelse, efter att tidigare ha tillhört Kronan. Lotsstugan flyttades på 1800-talet från den ursprungliga platsen i Varpbäck, kartans Furuskär, där de gamla grundstenarna fortfarande finns kvar. Förutom stugan finns den på annan plats omnämnda spirbåkenpå ön, samt fyren och ett antal mindre byggnader. Vågbrytarna, som är under renovering, löper ut från ön både åt söder och norr.

I ett litet industrisamhälle som Stocka är det naturligt att fritid och helger betraktas som något speciellt. Så har det alltid varit, förmodligen i ännu större utsträckning längre tillbaks än idag. För Stockas befolkning har havet, stränderna och öarna alltid varit en tillflyktsort, det vittnar inte minst de många kort som tagits vid stugor i havsbandet om. Också spirbåken har figurerat på många av dessa kort, och även en bit in i framtiden kommer den att finnas på Ingaskär, till glädje för besökare från Stocka och andra orter. Det är ingen tvekan om att Ingaskär är värt ett besök, då som nu, oavsett om man är intresserad av kultur, naturupplevelser, sjöfart eller historia. Under sommaren kan den som är intresserad av att besöka ön, men saknar eget fortskaffningsmedel, ta sig över med båt från Café Måsen

Material till denna sida har tillhandahållits av Carl-Åke Wallin.