Fisket längs denna del av kusten var erkänt givande, främst då strömmingsfisket, och namn som Varpbäck och Notharet vittnar om detta. Både på Rönnskär och i Morängsviken började man bygga fiskarstugor, och på Vallen fanns sedan tidigare den fäbodvall bostadsområdet fått sitt namn efter. Förmodligen fick också Booviken sitt namn efter denna fäbodvall, liksom Bovägen, skogsvägen från Skarvtjärn till fäbodvallen i Stocka.

Denna vik skulle dock komma att förändras drastiskt under de kommande åren. Kraven på en utlastningshamn var stora, och då viken till stor del var oskyddad krävdes stora insatser för att förverkliga detta. Det första problemet var naturligtvis rättigheterna till stränderna runt viken. Skarvtjärns och Stocka byar i Harmånger ägde rätten till fisket, liksom till mulbeteslanden. I februari 1859 skrevs ett arrendeavtal mellan Stocka sågverks intressenter och byamännen i Stockaby och Skarvtjärn. Enligt detta avtal arrenderade bönderna ut större delen av stranden i viken till sågverkets ägare, mot årlig ersättning i form av sågat virke till husbehov.

Hur arbetet med hamnen fortskridit, och i vilken ordning de nödvändiga byggnationerna tillkommit under de första åren är svårt att få grepp om. Troligen har arbetet startat redan innan arrendeavtalet skrevs, eftersom sågen producerat virke drygt två år före detta datum. Omfattande investeringar måste ha gjorts under de första åren, då Stocka hamn redan den 15.e juni 1861 godkändes som hamn för utrikes sjöfart.

De vågbrytare som idag omger hamnen har byggts och utökats i flera etapper. Den nordligaste, mellan Rönnskär och fastlandet, byggdes under 1880-talets första år. Denna var grunden till skärbron, invigd 1951, och den fungerar fortfarande som vågbrytare, då själva brospannet över öppet vatten endast är några få meter. De två mellan Rönnskär och Ingaskär byggdes vintern 1915-16, men redan tidigare fanns två vågbrytare på Ingaskär, varav en sedermera blev lotsbryggan.

Den längsta av vågbrytarna är nästan 300 meter lång och löper från fastlandet i nordöstlig riktning mot Ingaskär. Mellan denna och Ingaskärs södra vågbrytare, 64 meter lång och byggd 1916, går den inseglingsränna som sett tusentals båtar och fartyg komma och gå. Den 190 meter långa kajen har ibland varit för kort för det stora antal fartyg som lastat och lossat i hamnen, och som komplement till själva kajen har ett antal dykdalber byggts.

Namnet dykdalb är en försvenskning av "duc d'Albe", hertigen av Alba, som enligt traditionen skapade dessa under sin tid i Nederländerna. Dykdalben är i sin enklaste form ett antal pålar neddrivna i sjöbotten, inom ett hamnområde eller ute på redden, ute i vattnet eller vid strandlinjen. Även mer komplicerade varianter förekommer, se bara detaljen från ritningen till den nyrenoverade dykdalben på Ingaskär. På Stocka finns det också dykdalber i de sjöar och tjärnar som använts som flottningsleder för timmer. I dessa fall har dykdalberna varit fasta förtöjningspunkter för de lejdare, gångbroar, som korsat vattnen.

På Ingaskärs inlands-sida finns 3 dykdalber, den ena renoverad och färdig i november detta år, 1997. Vid måsen-området har det funnits två dykdalber, varav en tjänar som underlag för stuvarkajen. En dykdalb i dåligt skick finns söder om den så kallade strömskajen, och en annan är placerad sydväst om farleden mot Varpbäck. Vågbrytarna spelar fortfarande en avgörande roll för hamnens funktion och fortlevnad, medans dykdalberna förmodligen saknar praktisk betydelse idag, däremot bildar de tillsammans en kulturhistoriskt viktig del av Stocka.

För Stockas befolkning har hamnen inneburit en avgörande skillnad gentemot omkringliggande orter. Det handlar inte om internationellt utbyte eller persontrafik till främmande länder, utan om små detaljer i vardagen. Ett samtal med en sjöman från ett annat land, en frö som följt med barlasten och slagit rot i strandkanten, därmed berikande den hälsingska faunan. Ett prydnadsföremål som färdats över havet för att få en hedersplats i ett arbetarhem på Stocka, eller frukt från sydligare breddgrader i handelsboden. Stocka ligger vid havet, och när jag doppar handen i vattnet vid Ingaskär är det i samma vatten som vid Godahoppsudden eller i Kinesiska sjön.

Materialet till denna sida har tillhandahållits av Carl-Åke Wallin.