Emigrationen till
Brasilien 1891

Den svenska utvandringen till Brasilien 1891 betecknas som en tragedi, och för de allra flesta var det så. Vad drev dessa människor till att emigrera till ett så avlägset resmål, eller rättare sagt, vad fick dem att lämna Sverige? Svaren är många, men inget är ensamt tillräckligt övertygande för att motivera en utvandring till det då okända Brasilien. Den knapphändiga information som fanns att uppbringa borde ha varit nog för att hindra majoriteten av emigranterna från att välja Brasilien som mål. Det var dåliga tider i Sverige, och många lämnade landet för att prova lyckan i Nord-amerika. Inte bara i Norrland, utan även i Stockholm funderade många arbetslösa och lågavlönade industriarbetare på att emigrera. Lönerna hade sänkts under en lång följd av år, och för många innebar detta att de hade löner motsvarande artonhundra-sjuttiotalets nivåer. Vid sågverken i Sundsvalls-distriktet strejkade man, medans det ännu var lugnt i Hälsingland. Det märkliga i situationen var att lönerna sjönk, men efterfrågan på arbetskraft var skriande och produktionstakten ökade hela tiden. Vid Stocka sågverk var löneläget betydligt sämre än vid de flesta andra sågverk, men något direkt hot om strejk förelåg inte, undantaget några mindre arbetsnedläggelser inom vissa yrkesgrupper. Stocka var ett ungt samhälle, drygt trettio år, och de flesta av de bofasta var födda utanför socknen. När utvandringen var som störst drabbades samhällen av denna typ hårt, då befolkningen mest bestod av löst rotade innevånare, vandringsarbetare, vana att flytta dit där arbetstillfällena fanns. Några riktigt bra anledningar till att just Stocka hade så stor andel i utvandringen 1891 finns egentligen inte, förutom de låga lönerna. Med facit i hand kan man konstatera att alternativen, att stanna i Sverige eller att emigrera till Nord-amerika, varit att föredra. I Brasilien hade slaveriet precis avskaffats, därför var behovet av billig arbetskraft stort, och myndigheterna betalade resorna för de personer som ville flytta dit, dock med vissa förbehåll. Emigranterna skulle vara vana jordbruksarbetare, dessutom fanns inskränkningar beroende av civilstånd och ålder. Brasilien saknade vid denna tid inre stabilitet, och fattigdomen var utbredd. Vid en militärkupp 1889 störtades kejsardömet för att ersättas med republikanskt styre. En av anledningarna till regimens fall var just avskaffandet av slaveriet, då detta drabbade de inflytelserika plantageägarna. I ett flertal europeiska länder var emigration till Brasilien förbjuden under olika perider, beroende på de erkänt dåliga förhållanden de flesta levde under, ett faktum som borde ha fått många att tänka både en och två gånger innan de flyttade dit. Oavsett vilka Stocka-bornas motiv för en emigration var i varje enskilt fall, så måste det ha varit svåra beslut att fatta. Utvandrarna lämnade en ort där de, i de flesta fall, hade sina närmaste, för ett land på andra sidan jordklotet. Det fanns ett ofattbart mod hos dessa människor, när de tog sina öden i egna händer och lämnade Sverige. Några kom tillbaks, några försvann för alltid från vårt land, andra mötte en alltför tidig död därborta. Många har idag glömt dessa människor och deras efterlevande, trots att de rimligtvis borde ha en stor plats i Stockas korta historia. Resan till Brasilien gick i Stocka-bornas fall över Hamburg i Tyskland. Emigrationsbyråerna hade hotell i staden där resenärerna bodde i väntan på avfärd, och för en del slutade resan redan här. Rån och rånmord var vanliga, då mängder av främlingar passerade staden med pengar på fickan, pengar de fått när de sålt sina bohag i Sverige, Polen eller Ryssland. Några ändrade sina planer när de fick höra att Tyskland förbjudit emigration till Brasilien, andra lockades av berättelser om Nord-amerika, som vid denna tid accepterats som en stabilt växande demokrati. För den grupp som utvandrade från Stocka under hösten 1891 blev det ändå Brasilien. Ångaren Tijuca avreste den 5/11 från Hamburg, för att anlända till Rio de Janeiro den 1/11. Resan fortsatte sedan till Ilha dos Flores, Blommornas ö. På denna paradis-ö fanns läkare, och några dagars karantän var obligatoriskt innan de slussades vidare ut i Brasilien. För de flesta blev målet Sao Paulo, kanske för vidare transport längs det snabbt växande järnvägsnätet, till sågverksdistrikten i Paraná. Spekulationer förekommer om att några kan ha rest vidare till Nord-amerika, men det måste konstateras att möjligheterna att göra detta var små. De flesta emigranter som valde Brasilien gjorde det för att resorna var subventionerade eller gratis, och en biljett från Brasilien till Nord-amerika var inte mycket billigare än en biljett från Sverige till New York. Brasilien var ett stort, fattigt, torrt och varmt land, härjat av sjukdomar, och med de låga löner som betalades ut var det svårt att tjäna ihop pengar till en hemresa eller en resa till Nord-amerika. Ett annat hinder var myndigheternas inställning, de främjade invandringen, men var inte speciellt intresserade av att se några lämna landet. De som reste till Brasilien blev ofta kvar, några klarade sig relativt bra, men de allra flesta fick det sämre än de haft här hemma. Hur gick det då för de familjer och ungdomar som lämnade Stocka? Några uppgifter finns faktiskt på den här sidan, även om luckorna i materialet är stora. Jag kan inte låta bli att sända en tanke till de människor som blev kvar därborta, och nog är det så att de obesvarade frågorna fascinerar minst lika mycket som de vi har svar på. Cazpar Unge